TrueDreamer

Jag sitter här i Helsingborgs torg och beskriver de förbipasserandes ansikten, vissa av dem är förjagade av sin egen själ och andra av ett falskt leende som dansar på deras läppar.

Jag ser dessa människor från mitt eget perspektiv och beskriver de med mina egna ord, vissa av ansikten är en livlig själ och andra har redan passerat den nivån.

En spårlös och ändlös känsla löper sig på dessa dystra gator och skiljer dessa människors liv i två faser, det ena är glädje och andra falskhet.

Alla dagar känns så korta och nätter så långa.

Det första snön faller och täcker över ödet och oceanerna speglar denna känsla som får alla vuxna att bli som barn. Vuxna har fått tillbaks känslan av hur det var att vara ett barn och ha inga bekymmer över morgon dagen. Det falska leendet börjar avta denna kväll och allt som är kvar är glädjen av hur det var att vara ett oskyldigt barn.

Hur länge håller dessa människors glädje få vi hoppas att det håller längre än snöns spår och förblir så.

Jag försöker och beskriva hur jag ser dessa människor ur min egen synvinkel. Jag är rätt deppig och kanske det berör mitt skrivande som ni märker:)